Nya socialtjänstlagen — snart ett år in. Vad har förändrats för familjehemsvården?

Nya socialtjänstlagen (SoL 2025:400) trädde i kraft den 1 juli 2025. Snart har det gått ett år — och för konsulentverksamheter inom familjehemsvården är det dags att stämma av: vad har den nya lagen faktiskt förändrat i vardagen?

Svaret är inte alltid dramatiskt. Många av de grundläggande kraven kring placerade barn kvarstår från den gamla lagen. Men skiftet i tonvikt — mot förebyggande arbete, starkare barnperspektiv och tydligare uppföljning — påverkar hur verksamheter behöver dokumentera, planera och samverka.

Förebyggande arbete är nu ett lagkrav, inte en ambition

Den mest genomgripande förändringen i SoL 2025:400 är att förebyggande arbete lyfts från allmänt råd till uttryckligt lagkrav. Socialtjänsten ska arbeta för att förhindra att problem uppstår, men också för att redan uppkomna behov inte förvärras.

För konsulentverksamheter innebär det en förskjutning. Handledning och stöd till familjehem har alltid varit centralt, men nu ställs det formella krav på att arbetet ska vara proaktivt — inte bara reaktivt vid kriser. I praktiken betyder det att verksamheter behöver kunna visa hur de arbetar förebyggande: vilka rutiner som finns för tidig identifiering av svårigheter, hur man fångar upp signaler innan de eskalerar, och hur det dokumenteras.

Det räcker inte längre att skriva "regelbunden handledning" i verksamhetsbeskrivningen. Kommuner och IVO vill se konkreta processer: vilka frågor ställs vid uppföljningssamtal, hur ofta sker de, vem ansvarar, och vad händer med informationen efteråt.

Uppföljningskraven har blivit tydligare

SoL 2025:400 understryker socialnämndens ansvar att "noga följa vården" genom regelbundna personliga besök, enskilda samtal med barnet, samtal med familjehemmet och samtal med vårdnadshavarna. Det är inte nytt i sak — SOSFS 2012:11 hade liknande formuleringar — men den nya lagens samlade skärpning gör det svårare att nöja sig med sporadisk uppföljning.

För konsulentverksamheter som stödjer kommuner med uppföljning skapar det både möjligheter och skyldigheter. Möjligheten ligger i att fler kommuner efterfrågar strukturerat stöd. Skyldigheten ligger i att den egna dokumentationen måste hålla — varje besök, varje samtal, varje observation behöver vara spårbar.

Här märks skillnaden mellan verksamheter som har digitala system på plats och de som fortfarande arbetar i kalkylark eller lösa anteckningar. När IVO granskar vill de se en obruten kedja: planerat besök → genomfört samtal → dokumenterad observation → eventuell åtgärd. Luckor i den kedjan tolkas som brister i uppföljningen, oavsett hur bra det faktiska arbetet var.

Barnets perspektiv genomsyrar hela lagen

Den nya lagen förstärker barnets ställning på flera sätt. Socialnämndens bedömning ska i ännu högre grad utgå från barnets bästa, och barnets rätt att komma till tals har formulerats tydligare.

För familjehemsverksamheter innebär det att dokumentation kring barnets egen röst inte kan vara valfri. Enskilda samtal med barnet ska genomföras regelbundet, och barnets upplevelse ska framgå av journalföringen. Det räcker inte att skriva att barnet "trivs" — det behöver framgå vad barnet faktiskt har sagt, i vilken kontext, och hur det har vägts in i planeringen.

Detta ställer krav på hur konsulenter och familjehemskonsulenter genomför sina samtal. Många verksamheter har infört strukturerade samtalsmallar som gör det enklare att fånga barnets perspektiv på ett konsekvent sätt, utan att samtalet blir stelt eller byråkratiskt.

Samverkan med andra aktörer

SoL 2025:400 understryker att socialnämnden ska samverka med andra samhällsorgan, organisationer och berörda aktörer — särskilt när det gäller barn som riskerar att fara illa. För konsulentverksamheter som arbetar i gränslandet mellan familjehem, socialtjänst, skola och BUP är det en bekräftelse av arbetssättet, men också en påminnelse om att samverkan behöver dokumenteras.

Frågan "vem pratade med vem, och vad bestämdes?" behöver ha ett tydligt svar i journalen. Det gäller särskilt vid överlämningar mellan handläggare, vid byte av socialsekreterare (som sker ofta), och vid de samordnade insatser som krävs för barn med komplex problematik.

Verksamheter som saknar gemensamma ytor för kommunikation och dokumentation hamnar lätt i situationer där information faller mellan stolarna — inte av ovilja, utan av bristande struktur.

Vad innebär detta i praktiken?

Ett år in kan man sammanfatta förändringen så här: den nya socialtjänstlagen höjer inte ribban dramatiskt för verksamheter som redan arbetar strukturerat. Men den gör det svårare att komma undan med halvmesyrer.

Konkret innebär det att konsulentverksamheter bör se över:

• Förebyggande rutiner — finns det dokumenterade processer för hur signaler fångas upp tidigt, och vad som händer med dem?
• Uppföljningsfrekvens — sker besök och samtal i den takt som lagen förutsätter, och kan ni visa det i efterhand?
• Barnets röst — framgår barnets egen upplevelse konsekvent i journalföringen, med datum och kontext?
• Samverkansloggar — dokumenteras kontakter med socialtjänst, skola och andra aktörer på ett spårbart sätt?
• Egenkontroll kopplad till nya krav — har ert ledningssystem uppdaterats för att spegla de nya formuleringarna i SoL 2025:400?

Det handlar inte om att bygga om verksamheten från grunden. Det handlar om att slipa till det som redan finns — och se till att det som görs i praktiken också syns i dokumentationen.

Från lagtext till vardag

Lagändringar av det här slaget tar tid att landa. Socialstyrelsen arbetar med vägledning och stödmaterial, och många kommuner är fortfarande i en anpassningsfas. Men för konsulentverksamheter som vill ligga steget före finns det en enkel princip: det som inte dokumenteras har inte hänt.

Det låter hårt, men det är verkligheten vid tillsyn. IVO bedömer inte ambitioner — de bedömer underlag. Och den nya lagen ger dem fler parametrar att granska.

Omsio är byggt för att göra just den här typen av löpande dokumentation naturlig — från uppföljningssamtal och barnets perspektiv till samverkansloggar — utan att det känns som administrativ börda ovanpå det faktiska arbetet.